10.1 Intervju med Agneta Håkansson Bolve 2009-12-03

Den tredje december 2009 träffade vi arbetsförmedlare Agneta Håkansson Bolve på Arbetsförmedlingen för en intervju. Syftet med denna
var att ta reda på vad Arbetsförmedlingen arbetar med, vad det finns för olika stöd för personer som är arbetslösa, vilka grupper som är överrepresenterade och så vidare.

 

Berätta gärna om vem du är och vad du arbetar med?

Mitt namn är Agneta Håkansson Bolve och jag arbetar som arbetsförmedlare. I mitt jobb samverkar jag med samverkan med försäkringskassan. Jag är i kontakt med personer som är sjukskrivna men ingår i en arbetsinriktad rehabilitering, och som behöver stöd/hjälp att hitta arbete som kan fungera.

Vilka andra områden arbetar ni på Arbetsförmedlingen med?

– Vi arbetar för de arbetslösa, de som vill byta jobb, de som har arbete men vill studera vidare och arbetslösa som behöver A-kassa. Är man inskriven kan man komma hit och träffa en förmedlare som ger stöd och hjälp att hitta ett arbete. För de, som på grund av sjukdom, behöver extra stöd och hjälp hjälper vi till att hitta ett arbete som fungerar men med viss anpassning, som exempelvis extra hjälpmedel. Vi kan även hjälpa personer som är osäkra på vad de kan och vill, och då försöka ta reda på vad som kan fungera för dessa personer. I grund och botten är det individens eget ansvar att hitta något som kan fungera, och arbetsförmedlingen kan under tiden vara ett stöd och en hjälp. De som inte kan bestämma sig över hur de ska göra kan vi försöka hjälpa att hitta möjligheter.

En fråga som vi haft problem med och som ständigt dyker upp är ”aktivt sökande”, vad innebär detta?

Ska man erhålla A-kassa måste man vara aktivt sökande. Detta innebär att man söker de jobb som är lämpliga. Lämpliga jobb är sådana jobb som du har utbildning för, erfarenhet av eller där arbetsgivaren är villig att anställa. För att tydliggöra det, om jag är utbildad frisör ska jag söka frisörsjobb. Är det så att jag har jobbat i en butik med kassavana är de jobb där erfarenhet av detta krävs lämpliga. Det kan också vara att en arbetsgivare vill anställa mig för att de tror att jag klarar det. Detta kan också vara ett lämpligt jobb. Man kan inte välja bort en del jobb bara för att man vill ha A-kassa. Kort sagt innebär ”aktivt arbetssökande” att man gör allt i sin makt för att hitta ett arbete.

Man ska alltså söka de jobb som man har utbildning för, exempelvis frisör. Kan det bli så att man måste ”sänka sin nivå” och ta ett jobb som exempelvis städare?

För att få A-kassa måste man se över alla alternativ som finns på arbetsmarknaden, även de som är utanför ens egen bransch.

Man kan alltså tvingas till att ta ett sämre jobb?

Om man uttrycker det ”tvingas” blir det en sådan negativ klang. Vill man verkligen jobba inom ett speciellt område, exempelvis optiker, och man inte hittar något jobba måste man utöka det geografiska området där man kan tänka sig att jobba. Då får man prioritera: ”Vill jag flytta och jobba med det jag vill, eller bo kvar och ta ett annat jobb?” Allt handlar om individens egna val.

Hur ser läget för ungdomsarbetslösheten ut? Har ni sett någon ökning?

Ja det har vi. Till gruppen ”ungdomar” räknar vi de som är under 25 år. Jag har varit i kontakt med en som tar hand om statistik här på Arbetsförmedlingen och jag fick med mig lite statistik. Vi arbetar ju även fram sådant material här. Sedan lämnar vi vidare detta till riksdag och regering som underlag för vidare beslut och för att visa på tendenser. Och vad det gäller ungdomsarbetslösheten låg den, i Linköping, år 2006 på 7 % och i dagsläget, 2009, är vi uppe på 9 %.

Vad för sorts hjälp kan ni erbjuda arbetslösa ungdomar?

Det finns ett program som heter ”Jobbgaranti för ungdomar” Detta innebär att om man har gått arbetslös i 90 dagar och inte hittat ett arbete eller studier blir blir man erbjuden att gå med i ett så kallat arbetsmarknadspolitiskt program. Arbetsförmedlingen har som del av sin service att ge ökat stöd till personer som inte hittar någon lösning.

Finns detta för andra än bara ungdomar?

Ja, de finns olika typer av program. Praktikprogram, arbetsinriktad rehabilitering, arbetsmarknads utbildning, olika utredande insatser där man kanske är på en konstruerad arbetsplats för att prova olika arbetsuppgifter för att se hur olika arbetsuppgifter fungerar. För långtidsarbetslösa finns det något som kallas jobbgaranti. Ungdomar räknas snabbare vara långtidsarbetslösa, eftersom det är skadligare för ungdomar att inte komma in på arbetsmarknaden jämtemot en vuxen som har mer erfarenhet.

Vilka är Arbetsförmedlingens mål?

Våra mål får vi i form av regleringsbrev. Vi är ju en politisk styrd verksamhet och regeringen och riksdagen skickar ut ett regleringsbrev där det står tydliga målbilder. Dessa kan exempelvis vara att under 2009 ska andelen invandare som får ett arbete öka inom x antal månader eller att andelen som har funktionshinder som hittar ett jobb ska vara lika stor som i övrig befolkning.

De människor som kommer hit, är många av dem nya på arbetsmarknaden eller söker många ett nytt jobb?  Kommer de flesta från utbildning eller för att de blivit av med jobbet på grund av konkurrens eller liknande?

Det kan jag inte svara på direkt, eftersom jag då behöver hjälp av mannen med statistik. Men i juni, juli och augusti är det många som avslutar utbildningar. I september, oktober kommer många som har haft en kortare säsongsanställning under sommaren. Exakt vad ville du ha svar på?

Vad tror du arbetslösheten beror på?.

Är arbetsmarknaden sämre är det fler som anmäler sig som arbetssökande och dessa har ofta slutat skolan. Många ungdomar har ofta kortare och otryggare arbetsvillkor, vilket leder till att de går ut och in innan de får ett längre arbete.

Orsaken till arbetslösheten kan vara att det, som nu., har varit dåliga tider, där det går dåligt för många branscher. Det kan ju vara så att det över tid tillkommer nya yrken och medan gamla försvinner. Ta exempelvis klädproduktionen som förr fanns i stor utsträckning i Sverige. Denna har flyttat utomlands, vilket leder till att många arbeten försvinner.

---

10.2 Intervju med Jan Hjärpe 2010-02-08

Den åttonde februari 2010 träffade i arbetspsykologen Jan Hjärpe på Arbetsförmedlingen för en intervju. Syftet med denna
var att ta reda på vad det finns för konsekvenser för arbetslösa på olika nivåer. Vi ville även bredda våra kunskaper om utanförskapet.

 

Vad tänker du på när man pratar om utanförskap?

 

Det jag tänker på när man talar om utanförskap, är inte det ekonomiska eller administrativa som regeringen använder. Utan jag tänker på någon som är utanför samhället på något sätt. Psykiskt sjuka, hemlösa, förtidspensionärer, arbetslösa. Då är det ju något annat innehåll i utanförskapet än enbart ekonomi.

 

Kan du beskriva vad du jobbar med?

Jag tillhör en specialgrupp inom arbetsförmedlingen som jobbar inom arbetslivsinriktad rehabilitering. Vi är en separat organisation som jobbar under konsultbasis mot arbetsförmedlingen och i Östergötland finns vi på tre ställen; Motala Norrköping och Linköping. Vi är psykologer, arbetsterapeuter, socialkonsulenter sjuksköterskor och kuratorer. Det vi psykologer arbetar med är primärt utredande insatser, inte behandlande. Min uppgift i sammanhanget är att utreda till exempel ett psykiskt funktionshinder och dess påverkan på arbetsförmågan eller inlärningssvårigheter och dess påverkan på arbetsförmågan. Men även att utreda diffusa svårigheter där man inte kan peka på vad svårigheterna är men att det ställt till svårigheter i arbetslivet. Vi behandlar inte men vi skall medverka och arbeta för att anpassa så långt som möjligt i arbetssituationer. Till exempel om jag utreder en misstänkt så kallad neuropsykiatrisk problematik som ADHD eller liknande. Vi sätter inga diagnoser men vi kan beskriva nedsättningens karaktär och dess konsekvenser i arbetslivet. Och då kan jag prata om att det här är viktigt att skapa tydliga strukturer, att arbetet inte ska vara för krävande eller stressgivande och att det ska vara lagom variation på arbetsuppgifterna. Där ligger min uppgift. Arbetsterapeuter jobbar med arbetstekniska hjälpmedel i sådana sammanhang.

Om vi ska se det utifrån utanförskapsperspektivet möter vi människor med identifierade sjukdomar kopplat till arbetslöshet, men även bara arbetslösa. Det är klart att vi i någon mening ser att det alltid finns en upplevelse av, ur ett existentiellt perspektiv, de som inte har något arbete och jag tänker att ett arbete handlar om pengar. Men det handlar även om annat än bara pengar. Det handlar om social samhörighet, trygghetsaspekter, att bli bekräftad och att finna personlig utveckling i arbetet. Och så tillvida hamnar den arbetslösa i ett sorts utanförskap i förhållande till dem med ett arbete. Jag tänker också att arbete är viktigt för att skapa någon form av meningsfull och tydlig struktur för oss alla. Alltså arbete, lönearbete, definierar vår tillvaro. Vi kanske arbetar åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan eller elva av årets tolv månader, så det definierar ju hela vår livskultur. Utifrån ett arbete definierar vi även vår fritid. Den som är arbetslös har mängder av fritid, men den är innehållslös. Den blir odefinierad. Jag tänker också på detta med en identitetsupplevelse. Som vuxen är de första frågorna man ställer tillvarandra ”Vad jobbar du med?”.

Det jag också gör, kan jag tillägga, när jag arbetar om jag märker att människor mår dåligt, identifiera känslomässig problematik. Detta kan arbetslösheten eller utanförskapet vara en del av det.

Att man känner sig utanför när man är arbetslös, kan vara ganska självklart. Men går man miste om något mer specifikt?

Ja, det är en del av arbetslöshetssituationen. Att inte tillhöra en grupp. Detsamma gäller alla ungdomar. Ni närmar er en situation där ni ska ut på arbetsmarknaden. Och då tänker jag mig att arbete för ungdomar handlar mycket om socialiseringsprocessen. Ett socialt sätt att växa in i vuxenlivet, att anpassa sig till de normer och värderingar som finns där. Mycket av detta får man via arbetet, vilket man genom arbetslöshet fråntas. Och det är naturligtvis jättetråkigt. Det kan även påverka långsiktigt att inte få något arbete. På något sätt måste man tillhöra en grupp. Någonstans är detta socialiseringsperspektivet viktigt. Många ser det som en självklarhet att gå till ett arbete eller till skolan.

Är det många som har känslor av att inte höra till?

Nej, jag ska inte säga de flesta. Mitt fokus är ju egentligen att utreda funktionshinder och samtidigt se möjligheter i det. Men visst händer det ofta att jag träffar människor som har existentiella reflektioner över sin egen livssituation som funktionshindrad och som arbetslös på arbetsmarknaden. Så det finns ju med i bilden mer eller mindre hela tiden. Framförallt träffar jag många som mår dåligt, kanske inte primärt på grund av sin arbetslöshetssituation, utan på grund av att de är deprimerade eller har gått in i väggen.

Skulle du säga att kraven är för höga på människor som antingen är fysiskt      eller psykiskt funktionshindrade? Tar arbetsmarknaden eller arbetsgivaren hänsyn till dessa människor?

Nej, det skulle jag inte påstå att man gör, utan jag tror att man som arbetsgivare är primärt mer intresserade av A-människor i den bemärkelsen och sekundärt kommer funktionshindrade. Och min gren inom verksamheten är att se till att det finns möjligheter för de som är funktionshindrade. Och där får man se till att arbetet passar och anpassa arbetssituationen. I det sammanhanget ska det finnas ekonomiska stödformer från arbetsförmedlingen så att vi kan kompensera arbetsgivaren för de arbetsförmågebortfall som tillkommer på grund av funktionshinder. Men visst är arbetsmarknaden tuff och visst tycker jag att kravnivåerna är väldigt höga. Och man kan säga såhär också, att en gång i tiden fanns det många arbetsuppgifter av enkel karaktär men som successivt har försvunnit i takt med att man rationaliserar organisationerna. Det innebär att de, som inte har förmåga eller inte vill kompetensutveckla sig via utbildningar, arbetsmarknad krymper successivt eller att arbeten försvinner.

Vilka konsekvenser kan en person som förlorat sitt arbete få?

En konsekvens är ju att deras ekonomiska tillvaro förändras avsevärt därför att arbetslöshetsersättningen är lägre än den lön man varit van vid sedan tidigare. För andra människor blir det en krisupplevelse. Man förlorar arbetskamrater, inkomst, status, identitet och så vidare. Det är också på något sätt en kränkning att inte ha ett arbete. Det är inte ofta man stöter på någon som krisar i den bemärkelsen att man blir djupt deprimerad av att bli arbetslös. Men de finns existentiella dimensioner av att bli arbetslös. Man förlorar strukturer, man vänder på dygnet och sådant. Men för inte så länge sedan, kan jag berätta om en kille där arbetet var den struktur som gjorde att han kunde må bra och att han kunde hålla ifrån sig övriga känslor och problem. Men när han blev arbetslös fanns det mycket utrymme att gå och älta gamla oförrätter som mobbning i skolan till exempel. Det där tog över hans liv att han blev djupt deprimerad av att gå arbetslös. Så visst, jag tror att arbetet är psykiskt hälsobefrämjande.

 

Säg att man av någon anledning blir arbetslös. Man har sin familj i Linköping men när man blivit arbetslös måste man ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Skulle jag söka arbeten och de råkar finnas uppe i Norrland måste jag ta det arbetet, annars riskerar jag att bli av med min A-kassa?

Man får tänka sig vilka erfarenheter det kan finnas att ta ett jobb i Norrland. Det kan innebära många positiva saker. Så var det ju en gång förr i tiden när man flyttade från Norrland till Mellansverige där industriarbetena fanns. Det var många som tvingades flytta därför att arbetsmarknaden förändrades. Och det är ju lite trist, men det är ju en näringspolitisk fråga att man kan försörja sig där jobben finns. Det är ingen som säger att verksamheten ska ligga i Mellansverige för att tvinga människor att flytta

---

10.3 Intervju med Kerstin Lundholm 2010-02-11

Den elfte februari 2010 träffade vi socialarbetaren Kerstin Lundholm på Frälsningsarmen för en intervju. Syftet med denna
var att ta reda på mer om begreppet utanförskap, om hur organisationen Frälsningsarmen fungerar och hur hemlöshetssituationen ser ut i Linköping idag.
 
Hur skulle du definiera ett utanförskap?

Vi tror lätt att man är i ett utanförskap när man är missbrukare eller arbetslös, men jag har upptäckt andra typer av utanförskap också. Jag har nu jobbat här på Frälsningsarmén i fem och ett halvt år och när jag började jobba här trodde jag att jag visste hur samhället såg ut. Jag är en gammal sjuksköterska, jag har jobbat som distriktssköterska, vårdlärare och chef på olika nivåer. Då trodde jag att jag hade sett allt, men det finns mycket, mycket mer. Här i Linköping möter vi, varje måndag och fredag mellan klockan 12.00 och 15.00 framförallt män, men de finns också många kvinnor som kommer till vårt café. Det är arbetslösa, missbrukare, pensionärer eller psykiskt sjuka. Det är alltså många olika sorters utanförskap. Sedan har vi även på måndagar ett stickcafé och dit kommer det många kvinnor i alla åldrar.

Hur skulle du beskriva en dag på ditt jobb?

Det är väldigt svårt för det är inte jag som styr dagen utan det är behovet. Jag får ofta många samtal om olika saker bland annat personer som söker ekonomiskt stöd. Så mitt arbete är egentligen i stor utsträckning att boka in tider med dem som behöver hjälp, men jag kan även följa med personer till socialen, läkaren eller myndigheterna. Jag finns även här vid stickcafét. På onsdagar har vi soppluncher och då pratar jag med folk som kommer hit och äter soppa. I onsdags så var det över 20 stycken av de nästan 60 som inte hade råd att betala sin soppa utan åt gratis och då samtalade jag med dem. Jag har även personliga samtal med en del som inte vill gå till en kurator men som inte har någon vuxen de kan prata med. Det är väldigt svårt att säga att mitt arbete börjar klockan åtta och slutar klockan fem för det gör den inte. Den kan vissa dagar börja klockan tio-elva, men då kanske jag ska någonstans på kvällen och berätta om mitt arbete. Men det jag just nämnde om hjälpsökande - det är alltså många som inte har pengar till att betala hyran eller räkningar, till exempel elräkningar. Om man inte betalar dem stänger man av lyset och värmen och det blir det givetvis svårt att laga mat utan värme på plattorna. Det är också ett sorts utanförskap. Det finns också ett utanförskap som är väldigt stort i en sådan här stad där vi har ett universitet. Vi har många högkvalificerade personer. Sedan finns det många fattiga som inte har råd att betala för att åka till exempelvis Fjällen som alla andra. Det är inte alla som åker till Fjällen men man upplever det som så. Jag är säker på att alla ni tre någon gång har sagt till era föräldrar att ”alla andra har”. Även när jag var tonåring för 50 år sedan sade man att ”alla andra har ju”. Detta är också ett sorts utanförskap att man inte har råd att göra saker som till exempel spela ishockey fastän man vill.

 
På vilket sätt kan ni på Frälsningsarmén erbjuda ekonomiskt stöd för personer som drabbas av utanförskap?

Ja, jag kan hjälpa till. Till exempel igår kväll följde jag med en mamma och hennes dotter och köpte kläder för att hon hade fått möjlighet att följa med en klasskompis till Fjällen. Den familjen åker alltid till Fjällen och den här tjejen hade inga saker så jag följde med och köpte en skidoverall till henne, för skidor och sådant hade familjen. Jag har hjälpt till med att betala terminsavgifter till barn för att de ska kunna vara med i någon aktivitet. Så det är sådana saker jag kan hjälpa till med. Jag kan också hjälpa till med att betala hyran eller räkningar. Självklart då jag vet att pengarna inte går till sprit.
 
Det finns alltså kontroller för detta?

Ja, det gör det. Men vi är ingen myndighetsorganisation utan de pengar vi får, får vi av personer med generositet. De pengar som vi får in är inte pengar som går till löner, utan det är andra pengar som går till våra löner. Det är inte kommunen som betalar utan det kan komma testamenten som kommer till Frälsningsarmén. Då går det till våra löner, men om det står till ”välgörande ändamål” för Frälsningsarmén går de inte till löner utan till just välgörande ändamål direkt.

Vi har tidigare varit inne på ekonomiskt stöd. Vad finns det för några andra stöd eller hjälp man kan få hos er?

Vi samtalar och jag kan hjälpa till att ta kontakt med myndigheter. Många gånger är det så att man känner att man inte blir väl mottagen på socialen och det kan bero på att den som kommer till socialen är den som dikterar villkoren.  Då kan myndighetspersonen förlora sin maktposition. På så sätt kommer man på kollisionskurs med varandra. Men när jag är med så känner sig personen tryggare eftersom de inte är ensamma mot myndigheten. Det är många gånger jag följer med på sådana här saker. Ibland är det personer som har psykiska problem som tycker att det är jobbigt att gå till psykvården. Ibland följer jag med in och ibland sitter jag bara i väntrummet och väntar bara för att personen i fråga ska ha ett stöd. För många av dessa personer är väldigt ensamma. Och det är också ett utanförskap. Utanförskapet är mycket större än vad man tror.

Hur ser hemlöshetssituationen ut i Linköping?

I Linköping finns det inga hemlösa, säger man, men det vet vi att det finns.  Det finns ju ingen som är helt hemlös som bor ute på gatan, men många av de hemlösa har kompisar de bor hos. Det finns en man som har varit hos oss väldigt mycket under årens lopp som brukar ta emot personer som inte har någonstans att bo. De finns ju de som inte får lov att bo någonstans på grund av betalningsanmärkningar och sådant. Så det finns många hemlösa i Linköping, mer än vad kommunen säger. Vi har inget härbärge här i staden, men det finns i Norrköping och några andra städer.

Finns det någon siffra på hur många hemlösa det finns i Linköping?

Det är svårt. Jag tror att anledningen till detta är stolthet. Man vill inte se sanningen i vitögat för då måste man vidta vissa åtgärder.

Under den senaste tiden har det varit väldigt aktuellt med sänkta ersättningar. Vilka konsekvenser har ni sätt utav detta?

Det märkte vi av väldigt mycket, speciellt kring jul förra året. Kring jul hjälper vi på Frälsningsarmén många människor som är i behov av hjälp. Det kan vara hjälp med att till exempel köpa julklappar eller mat. Förra året märkte vi en mycket stor ökning på antalet familjer som behövde vår hjälp. Många familjer känner vi igen från tidigare år men förra året var det hela 40 nya familjer som aldrig varit i kontakt med oss tidigare, som behövde vår hjälp. Det kan man se som en konsekvens av sänkta ersättningar. Det är ju ofta människor som hamnar i kläm mellan ersättningssystemen. När förändringar sker har vissa ersättningar inte ännu ”gått ut” och då hamnar människor utan pengar. Och det är ju också ett utanförskap.

Hur har ni råd med att hjälpa alla dessa människor?

Kring jul är det många människor vars hjärtan som öppnas upp. Under denna tid på året är det många som kommer hit för att skänka bland annat pengar, men även mycket kläder. Nu i julas fick vi in 120 000 kronor i välgörenhet i vår tomtegryta utanför Åhléns. Sedan fick vi in 40 000 i plusgiro. Så visst finns det en enorm generositet bland människor.

Hur skiljer sig generositeten under andra tider av året?

Det är ofta så att människor skänker mer pengar när det kommer till katastroftider. Till exempel tsunamin i Thailand för ett par år sedan. Så skänkte människor väldigt mycket pengar, mer än vad de skulle ha gjort annars. Det gäller även här. Under julen får vi in väldigt mycket pengar. När det kommer till att skänka pengar blir det ett stort utländskt fokus. Jag tror att många människor inte tänker på att det även finns fattigdom här i Sverige. Till exempel här om dagen följde jag med en kvinna till apoteket för att köpa mediciner. De var inga dyrare mediciner, utan de kostade kanske runt 50 – 60 kronor. Tänk att det finns de människor som inte har råd att köpa de mediciner de behöver, som inte har råd till vård.

Kan du berätta om Myrorna, som är en del av Frälsningsarméns organisation?

Många människor kommer hit för att skänka kläder. Under perioder brukar det stå stora säckar här ute i foajén med kläder. Många vill gärna att dessa kläder ska ges direkt till de behövande, men det kan vi tyvärr inte göra. Det skulle innebära att vi behöver en stor tvättmaskin här i lokalen samt en dusch, och det kan vi tyvärr inte införskaffa. I stället rekommenderar vi Myrorna till de personer som behöver. Där kan de hitta alla möjliga kläder till mycket låga priser. Vore det så att personerna inte har råd att betala kläderna, brukar vi kunna skriva ett speciellt kort till dem. Med kortet kan de gå upp till Myrorna och välja vad dem vill ha och sedan behöver de inte betala för det.

Runt jul är det många människor som skänker kläder och prylar till oss, som vi kan skänka bort som julklappar. Vi uppmanar alla att inte slå in sådana saker som är använda. Många kläder vi får in är inte heller i gott skick. Ibland är det hål i dem eller annat. Det tycker jag är jättekonstigt att människor vill skänka bort något sådant. Det är som en kränkning till dem som inte har råd. För något år sedan, under en julklappsutdelning här på Frälsningsarmén, blev det några julklappar över. Då sade jag till två tjejer som jobbade här att de kunde ta med sig resten hem. Det gjorde de. En av tjejerna bestämde sig för att öppna ett paket som var inslaget i Toys r’ us papper, för att försäkra sig om att det inte var något hon redan hade köpt till sina barn till julen. I julklappen hittade hon halva, använda färgpennor. Det är väldigt tråkigt. Hon ringde direkt till den andra tjejen och bad även henne att öppna sina paket för att se vad som dolde sig i dem.  Att slå in sådant som redan är använt, eller att ge bort sådant som inte är i gott skick är som en kränkning för den som inte har råd. Man måste behandla alla människor så som de förtjänar att bli behandlade – med värdighet. Det är nog ett slag mot ens egen stolthet att ens behöva komma hit och be om hjälp, till exempel ekonomiskt stöd.