8. Analys om socioekonomiska utanförskapet
8.1 Bristande välfärdssamhälle
Vi upplever att ansvaret för de mest utsatta grupperna, det vill säga sjuka, arbetslösa, hemlösa har minskat i dagens samhälle.
8.1.1 Arbetslösheten
Arbetslösa som är den största gruppen tillhörande socioekonomiskt utanförskap anser vi inte får de stöd de behöver, dels för att komma ut i arbetsmarknaden, dels för att minska konsekvenser av den situation de har hamnat i.
För närvarande försöker man till stora delar lösa arbetslösheten genom att göra det enklare och billigare för arbetsgivare att anställa människor genom olika former av anställningsstöd som kommer arbetsgivaren till del. På längre sikt kan man även hålla lönerna nere för arbetstagarna. Det gör man genom att sänka exempelvis arbetslöshetsersättningen. En låg ersättning pressar lönerna nedåt genom att personer med arbetslöshetsersättning kan tänka sig en lägre lön, eftersom ersättningen är så pass mycket lägre. De bildas alltså ett lönetryck nedåt eftersom det finns andra utan arbete som kan tänka sig, eller ”tvingas” arbeta för lägre lön. Trots att löner är trögrörliga skulle detta kunna leda till att människor jobbar för minimilöner och därigenom befinner sig i samma ekonomiska situation som dem i ett socioekonomsikt utanförskap. Ett annat problem som kan uppstå med låga ersättningar och nedpressade löner är att den totala efterfrågan i samhället minskar eftersom människor får en lägre inkomst och inte kan konsumera i lika stor grad. Vilket kan göra att man snart befinner sig i samma situation där människor tvingas gå arbetslösa för att efterfrågan på att anställa och producera sjunker. Denna lösning är alltså cirkulär och leder enbart tillbaka till källan.
Se förklaringsmodellen till höger.
En lösning på arbetslöshetsfrågan och en del av utanförskapfrågan sker alltså på utanförskapsstödens bekostnad och därigenom människors ekonomiska situation. Denna ekonomiska sits försätter dem alltså i en sämre situation och stödet är snarare prohibitivt än hjälpande. Istället blir det en bidragande orsak till att personer inte klarar av att betala av hyror och tillslut vräks genom för många betalningsanmärkningar och hamnar i yttersta ledet av socioekonomiskt utanförskap, hemlöshet.
En annan viktig förändring som också har bidragit till minskat ansvar för utanförskapet är frågan om vad som ska bekämpas, inflation eller arbetslöshet. Under tidigare decennier inriktade man sig i Sverige på att nå full sysselsättning, sedan dess har det varit inflationen som har varit Sverige värsta fiende och diskuterats flitigt i politiken. Nästan alla politiker är idag eniga om en ”naturlig” arbetslöshet, är behövlig för att hålla inflationen till de nivåerna som är satta för Sverige. Detta samband beskriver Phillipskurvan även kallat NAIRU-teorin (Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment) som visar att det måste finnas en arbetslöshet för att hålla nere inflationen. Om detta inte görs så tappar pengarna sitt värde och det blir svårare att exportera sina varor samtidigt som folk då hellre köper utländska varor som är billigare. Därigenom slås inhemska företag ut eftersom de inte längre kan konkurrera med andra företag, vilket i sin tur leder till en högre arbetslöshet. Följaktligen måste man acceptera en viss arbetslöshet och utanförskap för att hålla inflationen nere, enligt denna teori.
Men detta samband har fått mycket kritik på senare år av många olika nationalekonomer (Robert Eisner, Per Gunnar Berglund, m.fl.) som hävdar att sambandet inte är empiriskt förankrat. Robert Eisner, nationalekonom vid Chicagos universitet testade NAIRU-teorin med hjälp av den amerikanska regeringens egen modell för NAIRU-analys visade det sig att inflationen inte accelererar när arbetslösheten sjönk så som sambandet i Phillipskurvan beskriver. Istället steg den en liten bit och sedan stannade. I en sammanfattning av resultat beskriver Eisner det såhär:
”Resultaten som här redovisats visar att det inte finns något empiriskt stöd för NAIRU eller för en politik som bygger på NAIRU. Det visar att vi inte har någon hållbar grund för att medvetet höja arbetslösheten.”[115]
Inte heller i Sverige är sambandet empiriskt förankrat. Sverige hade under några decennier en väldigt låg arbetslöshet på en eller ett par procent, samtidigt hade vi en mycket låg inflation. [116]
Enligt dessa ekonomer är människor således arbetslösa för att hålla inflationen nere på nivåer som inte är nödvändiga. Det finns alltså människor som lever i ett utanförskap helt och hållet i onödan och det kan man inte acceptera
[115] http://josefsson.net/arkiv/etc2_97sid26_37.pdf
[116] http://www.arbetsmarknaden.se/Article.aspx?a=75469&c=37396 (2010-02-04)
8.1.2 Brister i stöd mot utanförskap
Tidigare i analysen påstod vi att lösningen på arbetslösheten och utanförskapsfrågan sker på bekostnad av utanförskapsstöden och det finns tydliga brister i många olika stöd.
Ett av dem är i den inkomstbaserade arbetslöshetsersättningen som säger att man kan få ut 80 % av sin tidigare inkomst de första 200 ersättningsdagarna. Detta kan låta som en rimlig gräns men samtidigt finns ett tak på hur mycket man kan få per ersättningsdag, vilket ligger på 680 kronor per dag.(Se stöd/bidrag mot utanförskap, Arbetslöshetsersättning)
SO:s (arbetslöshetskassornas samorganisation) senaste sammanställning från 2009-05-19 visar att mer än hälften av alla ersättningstagare från dag 1-200 är underförsäkrade. 
En andra tabell visar hur många heltidsarbetslösa som har varit underförsäkrade över en tidsperiod mellan 1998-2009. Den visar att antalet heltidsersättningstagare som är underförsäkrade aldrig har varit större än nu. Enligt SO beräkningar får endast de som tjänar 18 700 eller mindre ut 80 % de första 200 ersättningsdagarna. [117]
I praktiken blir ersättningsnivån alltså mycket lägre för många på grund av det låga dagpenningstaket. Det försätter människor som redan saknar lönearbete i en sämre ekonomisk situation och gör det svårare för dem att klara av sina utgifter vilket belastar dem ytterligare. Konsekvensen blir således ett ännu besvärligare socioekonomiskt utanförskap.
[117] http://www.samorg.org/so/filer.aspx?typ=dokument&id=-16337833451267 (2010-02-24)
Ett ytterligare stöd kallat jobb- och utvecklingsgaranti för långtidsarbetslösa. (Se Stöd/bidrag mot utanförskap, jobbgaranti) som ska fungera som ett stöd för människor som länge varit arbetslösa att komma ut i arbetslivet efter att arbetslöshetsersättningens dagar tagit slut. Detta kan dock få motsatt effekt och den påverkar även deras ekonomiska situation avsevärt. Speciellt de personer som befinner sig i sista fasen och därmed hänvisas till att utföra ”samhällsnyttig sysselsättning” och blir anvisad till en arbetsplats där aktiviteten ska utföras. Problemet med detta är att sysselsättningen inte alltid är nyttig för individen så som det ser ut nu. Eftersom den arbetande inte får någon lön för sitt arbete utan mottar istället ett slags aktivitetsstöd som motsvarar 65 % av a-kassan alternativt Alfa-kassan. Det vill säga mellan 320 och 680 kronor om dagen. Denna ersättning har inte någon som helst motsvarighet eller är i närheten av arbetstagarnas lägstalöner, trots 8 timmars arbetsdag. Andra riskerar helt att bli utan någon ersättning, om de inte tidigare har uppfyllt kraven för arbetslöshetsersättning. De hänvisas istället att söka försörjningsstöd vilket de inte kan vara säkra på att få och detta kan även ta en tid. Arbetslösa i fas 3 ingår inte arbetslagsstiftningen eller kollektivavtalen eftersom dessa avtal enbart rör arbetstagare och arbetsgivare.
Samtidigt betalas arbetsgivaren (225 kronor om dagen/per mottagen person) för att man erbjuder den arbetslösa en plats. Denna betalning motiveras av arbetsförmedlingen till att täcka omkostnader. (se Stöd/bidrag mot Utanförskap, jobbgaranti) För det första är det omöjligt för oss att förstå hur denna betalning kan rättfärdigas eftersom arbetsgivaren inte betalar ut någon lön. För det andra så kan denna kostnad ha en väldigt nedvärderande effekt på personen i en fas tre sysselsättning. Denna betalning till arbetsgivaren kan ge upphov till att den arbetslösa känner sig som en belastning för arbetsgivaren istället för ett tillskott. Det kan väcka ännu större utanförskapskänslor av oduglighet och så vidare.
Två andra stöd som vi upptäckt brister i är sjukpenningen och sjukersättningen. Det största problemet med sjukpenningen är att den maximalt är tidsbegränsad till 550 dagar. Men för att ens få förlängd sjukpenning efter 364 dagar krävs det väldigt svåra sjukdomsfall.
(se. Stöd/bidrag mot utanförskap) I sjukersättningen handlar det om samma sak, att man endast ska behålla sin sjukersättning om arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt, det måste således handla om kroniska sjukdomar, där rehabilitering inte kan förbättra arbetsförmågan. Endast för dessa behålls en tidsbegränsad sjukersättning.
Efter att sjukpenningtiden eller sjukersättningen gått ut är tanken att man ska ställas till arbetsmarknadens förfogande. Det genomförs genom att erbjuda dem en arbetslivsinriktad kurs på arbetsförmedlingen som pågår i 3 månader och därefter ska du återgå till arbetsmarknaden och söka jobb utifrån dina behov. Under tiden får man ett visst aktivitetsstöd som motsvarar ersättningarna i a-kassan.
Att man ska prövas för att kunna återgå till arbete är en bra idé men samtidigt är riskerna många. Vad dessa utskrivningar från sjukpenningen eller sjukersättning gör är att omdiagnosticera dessa människor från sjukskrivna till arbetslösa. Visst kan man tänka sig att endel faktiskt mår mycket bättre av att komma ut i arbetslivet igen men för andra finns risken att det slår åt andra hållet, eftersom man tvingas ut i arbetslivet trots sjukdom. Konsekvensen av detta blir då att de endast återfaller in i sjukersättningssystemen för att de inte är kapabla att arbeta på grund av sin sjukdom.
Även själva prövningarna under sjukpenningsperioden finns det brister i. Att man redan efter 91 dagar undersöker om du kan klara av att utföra något arbete hos din arbetsgivare gör det enklare för arbetsgivaren att säga upp dig, genom att konstatera att du inte kan utföra något arbete i ditt tillstånd. Därefter prövar man din arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden och därigenom blir den sjukskrivnes anställning än mer osäker, eftersom de pressas till att istället för att stanna kvar hos din arbetsgivare, ge sig ut på den reguljära arbetsmarknaden och söka de jobb som man anses vara kapabel till. Alltså kan detta bidra till att allt fler blir arbetslösa.
Även ersättningen de får är oftast mycket lägre än den tidigare ersättningen som låg på 80 % av sin tidigare inkomst. Den nya ersättningen på Arbetsförmedlingen kan högst bli 14 906 kronor, och som lägst endast 4 906 kronor. [118]Detta försvårar den ekonomiska situationen otroligt mycket mer. Att göra människor fattigare leder inte till att folk blir friskare.
En annan risk genom att utförsäkra människor från sjukskrivna till arbetslösa är att de inte konkurrerar med andra på lika villkor. En fråga man kan ställa sig är hur många arbetsgivare som egentligen är villiga eller intresserade av att anställa människor som tidigare har varit sjukskrivna i ett eller flera år. Uppfattas inte dessa som en större anställningsrisk för arbetsgivaren?
Under en intervju med Jan Hjärpe, arbetspsykolog på arbetsförmedlingen i Linköping, fick vi detta svar på frågan:
– Skulle du säga att kraven är för höga på människor som antingen är fysiskt eller psykiskt funktionshindrade? Tar arbetsmarknaden eller arbetsgivaren hänsyn till dessa människor?
Jan Hjärpe svarar:
– Nej, det skulle jag inte påstå att man gör, utan jag tror att man som arbetsgivare är primärt mer intresserade av A-människor i den bemärkelsen och sekundärt kommer funktionshindrade. [119]
Samtidigt finns det människor som hamnar i kläm mellan de olika ersättningssystemen. De som hamnar i kläm är de som inte känner sig vara kapabla att ingå i denna arbetslivsintroduktion men inte beviljas sjukpenningen eller sjukersättning. Eftersom Försäkringskassan inte anser att dessa är tillräckligt sjuka för att erhålla en sådan ersättning. Osäkerheten om beviljad ersättning kan få människor att genomföra arbetslivsintroduktionen och därefter börja söka arbeten för att på så sätt säkerhetsställa en någorlunda ekonomisk trygghet. Dessvärre blir risken stor att de återigen faller tillbaka i systemen på grund av att de inte klarar av kraven som ställs på dem. Andra som inte genomgår programmet tvingas söka ersättningar någon annanstans och då är den enda lösningen försörjningsstöd, även kallat socialbidrag. Alltså förflyttas bara dessa människor runt mellan ersättningarna men sitter fortfarande fast i samma socioekonomiska utanförskap.
Under en intervju med Kerstin Lundholm, verksam inom Frälsningsarmén, såg också hon en ökning av människor som var i större behov av hjälp efter att dessa regler tillkommit.
– Under den senaste tiden har det varit väldigt aktuellt med sänkta ersättningar och ändringar i sjukersättningarna. Har ni märkt några konsekvenser utav detta?
Kerstin Lundholm svarar:
– … Många familjer känner vi igen från tidigare år men förra året var det hela 40 nya familjer som aldrig varit i kontakt med oss tidigare, som behövde vår hjälp. Det kan man se som en konsekvens av sänkta ersättningar. Det är ju ofta människor som hamnar i kläm mellan ersättningssystemen. [120]
Om det berodde på ändringarna i sjukersättningarna går inte att bevisa, men att tillströmningarna steg samtidigt med de nya reglerna är något som tyder på att detta är en konsekvens av regeländringarna. Fler och fler riskerar alltså att hamna utan ersättningar och att utförsäkras vilket då bidrar till att skapa ett större utanförskap, trots att tanken med ändringarna är att förhindra utanförskapet från att växa. Risken finns även att dessa närmar sig den sista gränsen på utanförskapet, hemlösheten, på grund av en ansenligt försämrad ekonomisk situation.
Vi har även upptäckt brister i den nuvarande hjälpen hemlösa kan få. Särskilt i Trappstegsmodellen som ska ge de hemlösa ett boende.
Idag är det många hemlösa som har ett boende, men som har problem med att inte kunna få ett eget bostadskontrakt vilket gör boendet osäkert. En egen bostad är en social rättighet för alla, men idag är det ändå många människor som står utan bostad. Den nuvarande hjälpen som finns åt hjälplösa i Sverige är så kallade boendetrappor. Den går ut på att de hemlösa måste ta sig igenom ett flertal delmål innan denne får ett vanligt bostadskontrakt. (Se Stöd/bidrag mot utanförskap, trappstegsmodellen).[121] Problemen är bland annat att de hemlösa tvingas att flytta runt i kämpandet igenom bostadstrappan där slutmålet är att få ett eget bostadskontrakt. Detta skapar ostabilitet för de hemlösa. Inlåsningseffekten är också en stor brist som innebär att den hemlösa har svårigheter att ta sig vidare i trappan. Detta är en lång process där man enligt en mätning i Sveriges storstäder räknat ut att det tar cirka fyra år innan man kan ta sig igenom trappan. Av de personer som försöker är det hela 70 % som faller igenom och måste börja om från början igen.
[118] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tur-och-retur-for-sjukskriven_3899017.svd (2010-02-25)
[119] 9.2 Intervjubilaga Jan Hjärpe
[120] 9.3 Intervjubilaga Kerstin Lundholm
[121] Grahn, Ossian, Alkohol & Narkotika, Laholm, 2010 s. 7
8.2 Åtgärder/lösningar
Att försöka lösa det socioekonomiska utanförskapet är självklart en alltför svår uppgift för oss men däremot finns det vissa åtgärder som vi tror kan utöva viss positiv verkan för olika grupper och till viss del på det socioekonomiska utanförskapet.
Om vi börjar med att se de arbetslösa som en helhet och deras situation tror vi att istället för jobbskatteavdrag, som är till för förvärvsarbetande och som ska verka som incitament för de arbetslösa att söka jobb, eller de låga ersättningarna i exempelvis arbetslöshetsersättningen, att högre ersättningar är mer hjälpande för de individer som befinner i utanförskapet men också för samhället för att lösa arbetslösheten. Höga ersättningar skapar ett lönetryck uppåt och det bidrar med att folk kan konsumera mer genom att de arbetande men även de arbetslösa får mer pengar i plånboken. Därför blir detta en bättre insats för att öka konsumtionen än nuvarande jobbskatteavdragen, eftersom jobbskatten inte tar hänsyn till de mest utsatta grupperna. Att fler kan konsumera mer höjer även den totala efterfrågan i landet och fler arbetsgivare har möjlighet att anställa fler, vilket leder till att mer människor i arbetskraften också efterfrågas. (Se förklaringsmodell nedan)
En annan uppgift som måste genomföras för att råda bot på arbetslösheten idag är att göra det enklare för människor att vidareutbilda sig och kompetensutveckla sig. Detta är något som är väldigt viktigt för ungdomar. En rapport från SKL (Sveriges kommuner och landsting) visar att risken för att bli arbetslös ökar om man inte har ett slutbetyg från gymnasieutbildningen. (Diagram till höger) [122] Samtidigt visar den senaste studien att nästan var tredje elev hoppar av gymnasieutbildning.[123] Därför hävdar vi att en del av ungdomsarbetslösheten beror på missad och avbruten utbildning. Alltså krävs det ökade utbildningsåtgärder så man ser till att alla fullföljer gymnasieskolan och får ett slutbetyg som numera är att anse som minimikrav för de flesta arbetena. 
Många ungdomar upplever även idag att de nekas arbete på grund av att de saknar erfarenhet. Exempelvis Svenskt näringsliv menar att det är turordningsreglerna i LAS (lagen om anställningsskydd) som är orsaken till att många ungdomar inte anställs, eftersom reglerna säger att den som blir sist anställd får lämna sitt jobb först. Och därför ser inte arbetsgivare någon fördel med att nyanställa människor[124]. Detta håller vi inte med om eftersom vi anser att om man tar bort turordningsreglerna medför det en större osäkerhet totalt bland alla arbetstagare, vilket enbart förflyttar ut någon annan i arbetslöshet. Det är heller ingen säkerhet att ungdomar får behålla sina arbeten eller blir anställda för den delen, bara för att turordningsreglerna avskaffas. Ungdomarna är ju fortfarande dem som har minst yrkeserfarenhet. Därför är det snarare bättre att inrikta sig på att ge ungdomar arbetslivserfarenhet genom ökade satsningar på praktikplatser inom yrkesutbildningar. Att satsa på praktikplatser inom utbildningsväsendet istället för i arbetsmarknadspolitiken bidrar till att praktikanten inte enbart får arbetslivserfarenhet, utan också erfarenhet från det yrke han eller hon ska arbeta inom.
Utöver dessa åtgärder för arbetslösheten som helhet och för ungdomsarbetslösheten krävs det åtgärder för långtidsarbetslösa. Många långtidsarbetslösa riskerar att tappa sin kompetens eftersom yrkeskrav stiger i samband med att arbetsmarknaden förändras. Därför krävs det satsningar på kompetensutveckling och göra det enklare för människor att vuxenutbilda sig.
Därför bör satsningar för att öppna upp komvux och arbetsmarknadsutbildningar genomföras, vilket gör det lättare för unga som äldre- långtidsarbetslösa att plugga upp betyg och söka nya utbildningar för öka sitt humankapital.
Sammanfattningsvis kan dessa utbildningsåtgärder även bidra till att minska de psykiska konsekvenserna av att leva i ett socioekonomiskt eftersom man erbjuds en typ av aktivitet som är förankrad i samhället därför kan det även ge en ökad känsla av delaktighet i - och samhörighet med samhället.
[122] http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/C9C2088A69C8E79FC1257693002A6501/$file/Ungas_arbetsloshet_Ht09.pdf s. 30
[123] http://www.dn.se/nyheter/sverige/var-tredje-elev-gar-inte-fardigt-gymnasiet-1.988456 (2010-02-25)
[124] http://www.svensktnaringsliv.se/multimedia/archive/00019/Fakta_om_turordnings_19638a.pdf (2010-02-25)
Arbetslöshetsersättningen var vi inne på tidigare (se Analys, Brister i stöd) och då kunde vi konstatera att den i praktiken inte utgör ett 80 procentigt stöd på grund av det låga dagpenningstaket för de flesta personer. Därför vill vi höja dagpenningstaket så att de flesta får en 80 procentig ersättning som ger människor ett tillräckligt stöd för att inte ledas in i en dålig ekonomiskt sits. Att sakna ett arbete är redan tillräckligt svårt pga. de existentiella effekterna det har på individer. Då behöver man åtminstone känna en ekonomisk trygghet.
Vi skulle vilja behålla tanken om en jobb- och utvecklingsgaranti för vi upplever det främjande att komma ut i en sysselsättning för människor som har gått arbetslösa en längre tid. Däremot skulle vi vilja ändra på fas 3. Först och främst tycker vi inte ersättningen är skälig för 8 timmars arbete om dagen, även om nu arbetet inte sägs vara av förvärvsarbetande karaktär. Ersättningen ska motsvara 80 procentig a-kassa. Då får personer en mer skälig ersättning för det arbete de utför. Dessutom ska det inte finnas någon betalning till arbetsgivaren eftersom vi upplever att den skickar dåliga signaler till den arbetslösa att han / hon är en belastning på arbetsplatsen. Istället tycker vi att dessa pengar skulle kunna fungera som ett extra tillskott för de arbetslösa om det är möjligt. Även de 8 timmar som den arbetslösa ska arbeta kan bli mycket eftersom de får mindre ”ledig” tid till jobbsökandet. Att minska antalet arbetstimmar skulle ge dem större möjlighet att söka arbete och underlätta för de arbetslösa att ta sig ut på den reguljära arbetsmarknaden.
De sjukskrivnas situation i samband med sjukpenning och sjukersättningen har snarare bidragit till ett större socioekonomiskt utanförskap i och med utförsäkringarna. Människor kan fortfarande vara lika sjuka och utesluts från vissa rehabiliteringskostnader när utförsäkringen sker. Vi anser att människor ska fortsätta prövas och att man fokuserar på det friska hos en människa, för det är en förutsättning för att människor ska kunna ta sig tillbaka till arbetslivet. Däremot vill vi inte att prövningarna ska vara utformade som nu. Man blir inte frisk för att en ersättning upphör. Istället föreslår vi att man ska få behålla den tidsbegränsade sjukersättningen under tiden. Myndigheterna behöver samarbeta bättre med varandra och med den berörda individen för att hitta en bra lösning. För att kunna fokusera på sin rehabilitering och eventuella arbetssökande krävs att personen känner trygghet i situationen.
Vi tycker in att Trappstegsmodellen är rätt väg att lösa hemlösheten på. Istället skulle vi vilja föreslå ett annat åtgärdssystem kallat ”Bostad först” som på många sätt kan anses vara bättre än boendetrappan. Detta åtgärdssystem diskuteras just nu och det finns dem som vill införa det i Sverige, men även det skulle innebära många risker. Idag är det många statliga och kommunala inrättningar som håller på boendetrappa teorin där de hemlösa ska få lära sig att bo i en egen lägenhet. Dessutom är det många härbärgen, frivilligorganisationer och privat välgörenhet som skulle påverkas om man utmanar det nuvarande systemet. Slutligen finns det även flera socialsekreterare, tjänstemän och frivilligarbetares dagliga arbete som är kopplat till dessa trappor. Boendetrapporna är alltså djupt inrotat i det svenska samhället. [125]
Utifrån forskningsresultat har forskare vid Lunds universitet med stöd av internationella studier lanserat en svensk försöksverksamhet enligt bostad först. Enligt Lundmodellen bygger bostad först på fyra principer:
· Hemlöshet är främst ett bostadsproblem och skall behandlas som ett sådant.
· Hemlösa personer ska så snabbt som möjligt få hjälp att ta sig in i den vanliga bostadsmarknaden för att snabbt få en stabil boendesituation.
· En egen bostad är viktigt för att människor ska kunna ta itu med andra problem.
· Ett eget, fast och säkert boende är en grundläggande rättighet som bör gälla för alla människor.[126]
”Bostad först” går ut på att personer som står på den sekundära bostadsmarknaden ska få större chanser att komma in på den vanliga. Som följd av förändringar i bostadspolitiken har det skapats en sekundär bostadsmarknad där boende hyrs ut till de hemlösa via socialtjänsten. I stället ska vuxna människor få en bostadsgaranti, vilket innebär att de ska kunna teckna egna kontrakt med hyresvärdar och inte via kommunens socialtjänst. Det finns dem som anser att det inte skulle fungera om hemlösa personer som missbrukare och med psykiska problem inte skulle klara av att sköta ett eget boende, medan andra som exempelvis Hans Swärd, professor i socialt arbete vid Lunds universitet, hävdar att de flesta med psykiatrisk diagnos klarar att sköta ett eget boende. En del av dessa personer skulle dock kunna behöva stöd och hjälp för att klara av det, men han menar även att det är ett förhållandevis litet antal jämfört med hur mycket det nuvarande åtgärdssystemet kostar. Trots förutfattade meningar om personer med ”bristande bakgrund” som missbruk med mera, har det visat sig att denna grupp har klarat av att behålla sina lägenheter.
Fördelarna med bostad först är enligt internationell forskning att systemet ger personer en mer framgångsrik rehabilitering. Den förhindrar även stigmatisering av bostadslösa och dessa tvingas inte längre att flytta omkring vilket skapar en ökad stabilitet. Det är även mycket billigare och smidigare system eftersom att man kan koncentrera resurserna på annat.[127]
Vi anser att bostad först är det bästa sättet att åtgärda hemlösheten. För det första anser vi att tak över huvudet är en grundläggande rättighet som alla människor bör få ta del av, men sedan är det även viktigt att man ska ha möjlighet att teckna ett eget förstahandskontrakt. Att ha ett specialkontrakt med Socialtjänsten är i många fall inte bra, eftersom personerna inte kan känna sig trygga i sitt boende. Detta skapar oro och ostabilitet i dessa personers liv då de inte vet när de är tvungna att flytta igen. Stabilitet i sitt boende tycker vi är grundläggande för att skapa förutsättningar att försöka leva ett normalt liv. Att ha en stabil bostad har ett instrumentellt värde, det vill säga att det är en förutsättning för att ta sig ur till exempel ett missbruk. De hemlösa blir en stigmatiserande grupp i samhället om de tvingas ha specialkontrakt med andra villkor än andra hyresgäster. Dessutom finns det dem som har förutfattade meningar om personer som har haft eller har missbruksproblem och på så sätt kan det bli svårare för personer att teckna hyreskontrakt med privata hyresvärdar. Privata hyresvärdar har möjlighet att välja sina hyresgäster och därmed kan bostadsmarknaden krympa för den som är hemlös. Integrationen av hemlösa är väldigt viktig för att förhindra stigmatiseringen, men på ett sätt som inte skapar en sekundär bostadsmarknad. För att bostad först systemet ska fungera är det även grundläggande att kommunala och privata institutioner kan samarbeta. Svårigheterna med detta är att hemlösheten berör många olika politiska områden som exempelvis bostadspolitik och integrationspolitik. För att lösa hemlöshetsfrågan krävs det att dessa områden kan samarbeta.
[125] Grahn, Ossian, Alkohol & Narkotika, Laholm, 2010 s. 7
[126] Heule Cecilia, Knutagård Marcus, Swärd Hans, Alkohol & Narkotika, Laholm, 2010 s. 9
[127] Heule Cecilia, Knutagård Marcus, Swärd Hans, Alkohol & Narkotika, Laholm, 2010 s. 11
